När ska skiten ta slut?
"Efter regn kommer solsken" "Ödet" "Motgångarna gör en starkare" ect
Nu får det räcka... hur mycket ska jag behöva ta på en gång??
Till att börja med har jag fått slita som ett djur i två veckor för att en kollega blivit sjuk (absolut inte hennes fel) och den andra vägrar jobba, typ. Börjar bli sliten som fan nu men har fått ordning på barnet haha idag sa han "Om min mamma dör har jag ju dig som mamma, du bestämmer ju hela tiden" Söt. (När han vill ;-P)
När jag trodde att det skulle bli lugnt efter den här helgen så går kollegan och säger upp sig! Aah orkar inte. Kommer bli kaos i flera veckor nu... hon drar på semester om 4 veckor så hon kommer inte tillbaka efter den. Nu ska jag "dra hela lasset" själv...
Sen får jag bekräftat att Daniel träffat en ny tjej... det är 3 (!!!) veckor sen han flyttade ut... så mycket betydde jag för honom. Jag sa till honom kvällen han stack att han inte verkade ha några känslor kvar alls och uppenbarligen hade jag rätt... Känner mig så otillräcklig... det blir knappast bättre när han säger till Bea att hon är 29, skönt med en äldre tjej och att hon tar hand om honom "lagar mat och sånt" Fy fan säger jag bara.
Jag känner mig helt tom... samtidigt som jag bara vill hata honom och be honom dra åt helvete så saknar jag honom något fruktansvärt... har aldrig känt såhär och jag kan bara inte acceptera att han bara går vidare efter allt vi haft tillsammans. På något sjukt sätt eller om det bara är någon typ av hopp i min hjärna så känns det som om han försöker "ge igen" eftersom att jag sårat honom. Som om det enda han vill är att jag ska se att han klarar sig utan mig... Och det skulle han inte bry sig om om han inte hade känslor för mig... det är inte ens en vecka sen han saknade mig jätte mycket och nu är han med henne. Han tog med henne hem till min kompis när han skulle hämta sina saker, antagligen för att han vet att det Bea vet vet jag och tvärt om. Är något förrvirrad nu... Kan inte släppa taget även om jag vill... mitt hjärta tillhör honom.
Mitt i soppan så är ekonomin helt bankrutt... vet inte ens hur jag ska klara mig till löning och lönen kommer gå åt till räkningar (Jobbade fortfarande på andra jobbet i oktober så jag har bara jobbat 70h istället för 112h...) Känns surt. Får sån ångest... hur ska jag klara mig nu?? Och ännu värre blir det när man jobbar hela tiden och vet att man får bra lön i både december och januari... Nu när kollegan sa upp sig blir det dessutom ännu mer fram tills det kommer en ny.
Känner bara för att lägga mig i sängen och hoppas att det aldrig bli morgon igen... är så less på allt. Varför måste allt gå åt helvete? Vad har jag gjort egentligen? Känns som om någon hatar mig och gör livet surt för mig...
Vart är solskenet? Hur stark ska jag behöva bli? Vad är ödet?
Nu får det räcka... hur mycket ska jag behöva ta på en gång??
Till att börja med har jag fått slita som ett djur i två veckor för att en kollega blivit sjuk (absolut inte hennes fel) och den andra vägrar jobba, typ. Börjar bli sliten som fan nu men har fått ordning på barnet haha idag sa han "Om min mamma dör har jag ju dig som mamma, du bestämmer ju hela tiden" Söt. (När han vill ;-P)
När jag trodde att det skulle bli lugnt efter den här helgen så går kollegan och säger upp sig! Aah orkar inte. Kommer bli kaos i flera veckor nu... hon drar på semester om 4 veckor så hon kommer inte tillbaka efter den. Nu ska jag "dra hela lasset" själv...
Sen får jag bekräftat att Daniel träffat en ny tjej... det är 3 (!!!) veckor sen han flyttade ut... så mycket betydde jag för honom. Jag sa till honom kvällen han stack att han inte verkade ha några känslor kvar alls och uppenbarligen hade jag rätt... Känner mig så otillräcklig... det blir knappast bättre när han säger till Bea att hon är 29, skönt med en äldre tjej och att hon tar hand om honom "lagar mat och sånt" Fy fan säger jag bara.
Jag känner mig helt tom... samtidigt som jag bara vill hata honom och be honom dra åt helvete så saknar jag honom något fruktansvärt... har aldrig känt såhär och jag kan bara inte acceptera att han bara går vidare efter allt vi haft tillsammans. På något sjukt sätt eller om det bara är någon typ av hopp i min hjärna så känns det som om han försöker "ge igen" eftersom att jag sårat honom. Som om det enda han vill är att jag ska se att han klarar sig utan mig... Och det skulle han inte bry sig om om han inte hade känslor för mig... det är inte ens en vecka sen han saknade mig jätte mycket och nu är han med henne. Han tog med henne hem till min kompis när han skulle hämta sina saker, antagligen för att han vet att det Bea vet vet jag och tvärt om. Är något förrvirrad nu... Kan inte släppa taget även om jag vill... mitt hjärta tillhör honom.
Mitt i soppan så är ekonomin helt bankrutt... vet inte ens hur jag ska klara mig till löning och lönen kommer gå åt till räkningar (Jobbade fortfarande på andra jobbet i oktober så jag har bara jobbat 70h istället för 112h...) Känns surt. Får sån ångest... hur ska jag klara mig nu?? Och ännu värre blir det när man jobbar hela tiden och vet att man får bra lön i både december och januari... Nu när kollegan sa upp sig blir det dessutom ännu mer fram tills det kommer en ny.
Känner bara för att lägga mig i sängen och hoppas att det aldrig bli morgon igen... är så less på allt. Varför måste allt gå åt helvete? Vad har jag gjort egentligen? Känns som om någon hatar mig och gör livet surt för mig...
Vart är solskenet? Hur stark ska jag behöva bli? Vad är ödet?
Kommentarer
Trackback
