Hemmafru...?
Just nu känns det så... Sover halva dagarna för att det inte finns någon mening med att gå upp ur sängen. Alla är på jobbet och jag är hemma... jobbar nästan ingenting, var och jobbade igår och är ledig resten av veckan... schemat ligger så. Semester tycker de flesta; rent helvete tycker jag. Känner mig överflödig och betydelselös. Kan ju lika gärna sova när alla är upptagna med annat.
Kan ju ordna här hemma men lusten är liksom borta. Diska, städa och laga mat är ju det jag kan göra men jag vill inte känna mig som en hemmafru och det gör jag när jag bara plockar och plockar. Jag behöver ha fullt upp för att må bra. Jag har inget träningskort heller så jag kan inte gå till gymmet och rensa huvudet heller.
Skolan börjar på måndag och jag har försökt nå läraren för att veta vilka dagar jag kommer vara i skolan och hur man gör med csn, någon som vet...? Komplicerad ansökan eller så är det jag som är trög :-S Borde väl gå ner till csns kontor och få hjälp där men som sagt; orken är bortblåst.
Kärleken är också komplicerad. Många elaka ord och handlingar men ändå överlever den, eller...? Hur långt kan man gå och hur länge ska man kämpa? När har man fått nog och när är det för sent?
Jag vill tro att det finns en stor chans men just nu känns det skört... riktigt skört. Älskar honom så otroligt mycket och jag vill vara hans men orden finns kvar i huvudet... de ekar om och om igen samtidigt som jag vet att det inte var meningen så kan jag inte riktigt släppa det. Jag vill inget hellre än att den kvällen bara ska ha varit en mardröm och försvinna men det kommer inte hända. Vi har mycket att bevisa nu och jag hoppas vi klarar det. Klarar mig inte utan honom... skulle inte känna mig hel.
Det krävdes bara ett par timmar för att jag skulle inse det men det som hände efteråt gör fortfarande jävligt ont.
Just nu vill jag bara att tiden ska gå. Jag vill att vi ska komma över det som hänt. Jag vill börja skolan och bli sysselsatt igen och jag vill börja jobba så jag har något mer att göra också än att bara vara hemma eller plugga.
Nu ska jag dra igång och försöka göra något vettigt... behöver ju faktiskt städa... :-P
Puss & Kram
Kan ju ordna här hemma men lusten är liksom borta. Diska, städa och laga mat är ju det jag kan göra men jag vill inte känna mig som en hemmafru och det gör jag när jag bara plockar och plockar. Jag behöver ha fullt upp för att må bra. Jag har inget träningskort heller så jag kan inte gå till gymmet och rensa huvudet heller.
Skolan börjar på måndag och jag har försökt nå läraren för att veta vilka dagar jag kommer vara i skolan och hur man gör med csn, någon som vet...? Komplicerad ansökan eller så är det jag som är trög :-S Borde väl gå ner till csns kontor och få hjälp där men som sagt; orken är bortblåst.
Kärleken är också komplicerad. Många elaka ord och handlingar men ändå överlever den, eller...? Hur långt kan man gå och hur länge ska man kämpa? När har man fått nog och när är det för sent?
Jag vill tro att det finns en stor chans men just nu känns det skört... riktigt skört. Älskar honom så otroligt mycket och jag vill vara hans men orden finns kvar i huvudet... de ekar om och om igen samtidigt som jag vet att det inte var meningen så kan jag inte riktigt släppa det. Jag vill inget hellre än att den kvällen bara ska ha varit en mardröm och försvinna men det kommer inte hända. Vi har mycket att bevisa nu och jag hoppas vi klarar det. Klarar mig inte utan honom... skulle inte känna mig hel.
Det krävdes bara ett par timmar för att jag skulle inse det men det som hände efteråt gör fortfarande jävligt ont.
Just nu vill jag bara att tiden ska gå. Jag vill att vi ska komma över det som hänt. Jag vill börja skolan och bli sysselsatt igen och jag vill börja jobba så jag har något mer att göra också än att bara vara hemma eller plugga.
Nu ska jag dra igång och försöka göra något vettigt... behöver ju faktiskt städa... :-P
Puss & Kram
Kommentarer
Trackback
