Rörigt
Föst måste jag påpeka att den här sidan är hopplös! När man skrivit massor och sen försvinner allt och man måste börja om! Blä! Men vi försöker väl igen då.
Känslomässigt är det rörigt just nu. Jag är sjuk och har absolut ingen energi men har nu bestämt mig för att "bli mitt gamla jag" Posivit och glad. Ska bara bli frisk först! Jag har hamnat i negativa banor och är väldigt lättiriterad och jag har märkt hur det påverkar min omgivning. Framför allt får Micke lida och så ska det inte vara. Jag vill inte vara sån! Jag vill vara glad och positiv och påverka min omgivning positivt, inte negativt!
Har även fått respons på mitt inlägg om personlig assistent. Det var lite överdrivet. Visst, att vara personlig assistent är ett krävande yrke och man måste "stänga av" sig själv. Ibland känns det hopplöst men majoriteten av tiden är det kanon! Det är bara det att man inte gärna vill bli kritiserad när man själv tycker att man har hög arbetsmoral och gör sitt bästa för att sköta sitt arbete så bra som möjligt. Jag tycker att jag är den bra assistent., men vem vet jag kanske har fel...?
Jag har fått ett positivt besked idag. Jag kom in på omvårdnadsprogrammet och kommer börja skolan den 22:a! Det känns helt underbart! Lite pirrigt bara, jag vet inte riktigt hur det kommer att gå, det var ju ett par år sedan jag satt i skolbänken men det ska säkert gå bra!
Jag har kanske inte nämnt det men min Leif har gått bort. Min gudmors pappa. Jag blev uppringd av mamma för ett par dagar sedan och hon berättade att hans begravning är den 25:e. Känns helt overkligt, jag vet att han är borta men nu när han faktiskt ska begravas känner man verkligen av att han inte kommer tillbaka igen!
Leif och jag har inte haft så mycket kontakt de sista åren, men han har alltid varit speciell. Det var Leif som lärde mig köra bil... haha han skulle strypa mig om han visste att jag inte törs fickparkera längre! Han tog på sig att övningsköra med mig och 4 månader innan jag tog kortet körde jag med honom 2 gånger i veckan. Han är lugnet själv och första gången jag satt i en bil lät han mig lära mig starta, stanna och växla och 20min senare sa han åt mig att köra till Strägnäs! Jag tittade på honom som om han blivit galen "Det är ju bilar där!" "Ja, hur hade du tänkt lära dig köra?".
Det som känns värts är att jag inte hann säga till honom hur tacksam jag är för att han alltid funnits där och att det faktiskt är hans förtjänst att jag har körkort... det sista jag sa till honom var "Hur känns det att gifta bort din dotter?" Vi sågs på hennes bröllop och två veckor senare var han död... varför ska de bästa dö först..?
Nu ska jag focusera på att bli frisk och mysa med min underbara sambo!
Puss
Känslomässigt är det rörigt just nu. Jag är sjuk och har absolut ingen energi men har nu bestämt mig för att "bli mitt gamla jag" Posivit och glad. Ska bara bli frisk först! Jag har hamnat i negativa banor och är väldigt lättiriterad och jag har märkt hur det påverkar min omgivning. Framför allt får Micke lida och så ska det inte vara. Jag vill inte vara sån! Jag vill vara glad och positiv och påverka min omgivning positivt, inte negativt!
Har även fått respons på mitt inlägg om personlig assistent. Det var lite överdrivet. Visst, att vara personlig assistent är ett krävande yrke och man måste "stänga av" sig själv. Ibland känns det hopplöst men majoriteten av tiden är det kanon! Det är bara det att man inte gärna vill bli kritiserad när man själv tycker att man har hög arbetsmoral och gör sitt bästa för att sköta sitt arbete så bra som möjligt. Jag tycker att jag är den bra assistent., men vem vet jag kanske har fel...?
Jag har fått ett positivt besked idag. Jag kom in på omvårdnadsprogrammet och kommer börja skolan den 22:a! Det känns helt underbart! Lite pirrigt bara, jag vet inte riktigt hur det kommer att gå, det var ju ett par år sedan jag satt i skolbänken men det ska säkert gå bra!
Jag har kanske inte nämnt det men min Leif har gått bort. Min gudmors pappa. Jag blev uppringd av mamma för ett par dagar sedan och hon berättade att hans begravning är den 25:e. Känns helt overkligt, jag vet att han är borta men nu när han faktiskt ska begravas känner man verkligen av att han inte kommer tillbaka igen!
Leif och jag har inte haft så mycket kontakt de sista åren, men han har alltid varit speciell. Det var Leif som lärde mig köra bil... haha han skulle strypa mig om han visste att jag inte törs fickparkera längre! Han tog på sig att övningsköra med mig och 4 månader innan jag tog kortet körde jag med honom 2 gånger i veckan. Han är lugnet själv och första gången jag satt i en bil lät han mig lära mig starta, stanna och växla och 20min senare sa han åt mig att köra till Strägnäs! Jag tittade på honom som om han blivit galen "Det är ju bilar där!" "Ja, hur hade du tänkt lära dig köra?".
Det som känns värts är att jag inte hann säga till honom hur tacksam jag är för att han alltid funnits där och att det faktiskt är hans förtjänst att jag har körkort... det sista jag sa till honom var "Hur känns det att gifta bort din dotter?" Vi sågs på hennes bröllop och två veckor senare var han död... varför ska de bästa dö först..?
Nu ska jag focusera på att bli frisk och mysa med min underbara sambo!
Puss
Kommentarer
Postat av: Titti
Å vad roligt! Det kommer nog att gå alldeles utmärkt! Kram.
Trackback
